Att leva med Corona

Jag startade den här bloggen för 15 år sen. Det betyder att det finns en chans att den kommer finnas kvar 15 år från nu, i framtiden. Det kommer då vara år 2037, jag kommer vara närmare 50 år. Vad jag gör då har jag ingen aning om, inte heller lägger jag så mycket energi på att fundera på det.

    I ett inlägg från 2007 beskrev jag mina känslor inför inrycket i lumpen. Det var otroligt roligt att läsa 15 år senare. Det var på ett sätt mycket mer betydelsefullt än bilder från den tiden. Därför tänkte jag skriva om något som skulle vara kul att berätta för yngre personer år 2037, nämligen hur det var att leva med Corona-viruset. Kanske är människor år 2037 bekanta med att leva med en pandemi. Kanske är personer år 2037 inte medvetna om vad ett virus är, eller så händer något som gör att denna text blir totalt meningslös. Eller kanske funkar denna text mer som en reflekterande och bearbetande stund för mig, i år 2022, vem vet! Ja, den som lever antar jag.

(Faktan i texten är tagen från mitt minne och ska absolut inte tas som någon absolut sanning, så citera mig inte på något)

1.

Coronaviruset som kom att kallas Covid-19, blev en bekräftad pandemi år 2020. Siffran 19 kom antagligen från att det startade och upptäcktes i den Kinesiska staden Wuhan. Jag vill minnas att i januari 2020 så började vi i Sverige att höra om det på nyheterna. Nyhetssidor rapporterade relativt mycket om det. Detta var inte första gången ett coronavirus hade härjat och vi svenskar kände oss nog inte alltför rädda. En elev till mig som då gick i årskurs 6 frågade mig nervöst om corona kunde komma till Sverige. Jag svarade att den möjligheten fanns, men att vi nog inte ska vara oroliga. Jag kommer ihåg att jag och min kompis Jakob skämtade om att våra sommarplaner, som var en festival till Belgien, kanske skulle bli påverkad av viruset. Jag minns också första gången som en svenska person hade blivit bekräftad smittad. Hon hade varit i Wuhan och hade satt sig själv i karantän så fort hon kom hem. Vilken stjärna, tänkte jag. Hon räddade precis svenska folket från att bli smittade av den då okända virusvarianten. Oj, så fel jag hade.

2.

Någon gång i mars 2020 började viruet bli riktigt påtagligt i Sverige, och såklart hela världen. Det var då vi lärde oss begreppen "restriktioner", "rådande omständigheter" och "stödpaket". Vi fick inte längre röra oss i samhället som vanligt. Det var inte längre tillåtet att gå på krogen som vanligt, du fick inte åka buss eller tåg utan att sätta på dig munskydd och det var vid ett tillfälle inte ens tillåtet att träffa folk från andra familjer. Mycket av det som vi tog för givet togs ifrån oss. Jag minns att jag inte var så påverkad av det i början. Jag levde då på landet och kände inte riktigt av det. Jag rörde mig sällan i tätbefolkade områden. 

    Vi som levde under denna pandemi reagerade konstigt på den i början. Alla hade sin åsikt om vad som var bäst för folkhälsan. Det var också lite tabu att prata om någon som hade blivit smittad. Det var som att man skulle känna sig misslyckad eller dålig om man fick ett positivt provresultat. Det var heller inte okej att nysa eller hosta när du gick och handla. Detta var superjobbigt för mig, som gärna nyser sådär 10 gånger på raken. 

    Sverige klarade inte pandemin speciellt bra i början, i alla fall om man tittade på antalet personer som dog till följd av viruset. Vi var ganska överrepresenterade bland de nordiska länderna i antalet dödsfall. I april månad dog även en folkkär programledare, Adam Alsing, i viruset. Jag minns att det fick mig att förstå att detta kunde hända vem som helst.

3.

Jag arbetade som lärare vid den tiden och vi lärare hade det ganska tufft. Många människor som hade möjlighet att arbeta hemifrån bytte ut kontor till vardagsrum och fysiska möten till Zoom-samtal. Vi hade inte möjlighet till det. Vi skulle vara på plats och hjälpa våra elever. Jag minns att jag gillade att få vara på ett jobb, och inte behöva arbeta hemifrån. Men det var också tufft att behöva följa alla restriktioner ute i samhället, men på jobbet skulle allt vara som vanligt. Vi kunde inte riktigt skydda oss. Vid ett tillfälle, höstterminen 2021, insjuknade oerhört många elever och personal. Det var en tuff tid på jobbet och jag började på allvar bli irriterad på hur vi lärare behandlades. Men framförallt blev jag arg och irriterad på viruset. 

    Jag hade ett väldigt fint tillfälle tillsammans med en årskurs 5 precis innan att jullovet skulle börja. Klassen hade vid 3 veckor fått vara delaktiga i flertalet smittspårningar. Många elever i den klassen hade insjuknat och varje gång ett nytt bekräftat fall kom in så var det dags för en ny smittspårning. Vi fick skicka hem hela klassen en tisdag för att endast få komma tillbaka med ett negativt provresultat. 3 dagar senare, när nästa hela klassen var tillbaka fick jag besked från rektor att vi var tvugna att göra en ytterligare spårning. Jag klev in med en XXL-påse full av gråa testkit och eleverna förstod vad som var på gång. Jag talade om vad som tvunget att ske, varpå en elev säger ganska högt:

"Jag är så JÄVLA trött på det här viruset"

Jag tittade på honom och möttes av en sorgsen blick. Jag tänkte inte påpeka att han inte skulle prata rakt ut i klassrummet, eller att han inte skulle använda svordomar. Jag kände precis som honom. Jag var lika trött på skiten som den lilla killen i årskurs 5. Så jag svarade:

"Ja, det är jag med"

Ofta i vuxen-barn relation upplevs det vara barn mot vuxen. Men denna gång var vi på exakt samma sida. Det var VI mot viruset, och alla, både stora som små, var så in i helvetes jävla trötta på skiten. Det var fint, på något sätt. 

4.

Det är nu 27/1 januari 2022. Vi har levt med viruset i nästan exakt 2 år. Jag har inte åkt på det ännu, jag har vaccinerat mig tre gånger och har planer på att resa utomlands snart. Jag vet inte om jag kommer iväg eller om jag måste stanna hemma. Vi har en smittspridning som är hög, men folk dör inte i samma utsträckning som tidigare. Jag har en kollega som blev riktigt dålig av viruset, och hennes man blev ännu värre.

    Någonstans tror jag vi har anpassat oss och lärt oss leva med det. Vi alla tror och hoppas på att det kommer försvinna. Vi vet nog att det kommer ta lång tid innan det försvinner helt. Men vi tror nog att samhället snart ska gå tillbaka till det normala. Vi är många som känner som den där pojken i årskurs 5. Vi är så trötta på skiten och vet inte om vi orkar med en sommar till med restriktioner, rådande omständigheter och stödpaket.  

 

Dansar-Tobbe

Det här är historien om hur Tobbe kom på att han gillade att dansa. För att förstå hur mycket dans betyder för Tobbe så behöver ni lära känna honom en smula. 

1.

Tobbe började inte dansa förens ganska sent i sitt liv. Han pysslade med andra fysiska aktiviteter i sin ungdom. Vid dessa aktiviteter var ofta dansen en del av helheten. Den lixom ingick för att lyckas i de tävlingsmoment som Tobbe stötte på. Till en början hatade Tobbe dans. Hur kan man vara en person som frivilligt ställer sig och rör på benen? Det måste ju vara en märklig sort människor som väljer att göra det. 

    Men han förstod, att om han ska lyckas bli en duktig, fysisk kille, så får han väl ta och dansa. Killarna som dansade bredvid honom hatade också att röra på benen. Det var inte vad en pojke i mellanstadiet drömde om direkt. Han fortsatte att dansa i många år, trots att han inte tyckte om det.

2.

Många år senare, när Tobbe inte längre var en kille som sysslade med fysiska aktiviteter, kom han plötsligt på att han en gång i sitt liv gillade att röra på sig. Han snörade därför på sig skorna, gav sig ut, och dansade. Det var trögt, svettigt och tråkigt. Vem fasen dansar så här länge, tänkte Tobbe när han var klar. Det kan ju inte vara normalt att vara ute längre än tio minuter. Han tänkte, att han nog var speciell och duktig som dansade så länge. Trots att han viste att det fanns dansare i hans närhet som lätt skulle klara av det han precis hade klarat av. Men det struntade Tobbe i, han var stolt över sin prestation och minns än idag hur det kändes. Den känslan vill han inte glömma bort.

3.

Tobbe fortsatte dansa. Det gick i perioder i hans liv. Ibland dansade han mycket, han slog rekord för sig själv och var nöjd över sina prestationer. Han satte dessutom upp mål som han skulle klara av. Det gav sig inte riktigt med dessa mål och Tobbe fick se sig själv misslyckas med det han drömde om. Han startade ett nytt liv och glömde dessvärre av dansen. Det hände att han vid några fåtal tillfällen kom tillbaka till det, men då var stegen nästan bortglömda och han gjorde det bara för att han en gång hade tyckt om det. Han visste att han borde ta upp det igen, men gjorde det inte riktigt. Han hade glömt bort det han en gång älskade och det han hade så mycket drömmar om. 

    Nu befinner sig Tobbe återigen i ett nytt liv, och det första som kom tillbaka var dansen.

4.

Nu dansar Tobbe hela tiden. Eller ja, ibland vilar han också. Han tänker på, och drömmer om dans nästan varje dag. Han har kommit längre med sin dans än han någon gång har tidigare i sitt liv. Han råkade skada sig och har inte kunnat röra på sig ordentligt på ett tag. Men Tobbe surar inte för det, han vet att han kommer tillbaka och kan påbörja sin träning mot sina drömmar. För nu drömmer Tobbe igen, han drömmer om att någon gång få passera mållinjen av sina drömmar och njuta av att få lyckas. Om drömmen inte riktigt blir som han har tänkt sig, så kommer Tobbe vara lycklig ändå. För den största drömmen av alla är att få vara frisk och njuta av dans hela hans långa liv.

"Tobbe är egentligen inte Tobbe och det är inte dans han tycker om" 

 

Kvinnan med den unika klockan

Utanför fönstret smattrade de nyuppsatta markiserna. Textilen snärtade till i ojämna ljudvågor och ibland  hördes ett gnissel som antagligen berodde på felmonterade vajrar. Mörkret hade precis inlett kvällen och ute på gatorna låg snön ensam. Det vita huset på Annebergsgatan var omringat av ett svart metallstaket som gav en känsla av överklass. Enda området på tomten som inte var inringat av det påkostade staketet utgjordes av en vältrimmad bokhäck.

    I ett av husets ena allrum stod kvinnan med den unika klockan. De rådande samhällsbestämmelserna hade satt henne framför paddan hela dagen. Långa och stressiga distansmöten hade gjort hennes röst alldeles hes och sliten. Kroppen skrek av att få komma ut och röra på sig, men hjärnan bestämde att vädret var allt för påfretstande. Löppasset byttes istället ut mot ett välbekant rödvin.

    Kvinnan med den unika klockan satte sig ned i den bruna skinfotöljen och tog en klunk av mannens helgpresent. Hon tog en snabb titt på sitt silverfärgade armbandsur och noterade att tiden visade fyra över åtta.

    Hon skulle snart få sällskap och försökte anamma stillheten i det tysta och svala rummet. Hon funderade på hur länge hennes kollegor skulle vara en rörlig bild på en skärm och när hon skulle få komma tillbaka till kvällssimmet. Vid andra klunken placerade hon benen på glasbordet som stod framför och hade plötsligt tappat bort tankarna på både arbete och träning. Hennes tankar infann sig nu istället hos sin man. Hur länge skulle han klara av att ha det så här? Tidigare i veckan hade hon hittat sin man utslagen i köket. Med ångest i rösten och en bröstkorg som vibrerade häftigt hade han talat om att det fick vara nog. Kvinnan med den unika klockan tog en tredje klunk. Glaset hade nu fått ett svagt märke av hennes läppar. Hon placerade aktsamt tillbaka det nu halvfulla glaset på bordet bredvid. 

1.

Kvinnan med den unika klockan öppnade sin andra flaska. Glaset var inte längre genomskinligt utan var täckt av fingeravtryck från hennes otvättade händer. Stillheten infann sig fortfarande i rummet men tankarna hade nu gått över till oro. Det var inte likt hennes man att fortfarande befinna sig på jobbet. För inte skulle han väl förbi padelhallen denna kväll? Han hade bestämt talat om att efter förra veckans skitmatch fick det vara slut att slå på gröna bollar. 

    Hon observerade ljudet som fanns omkring henne. Markiserna hade slutat fladdra så det dova rumsljudet gjorde sig därför mer uppenbart. Hon hörde klickandet från elementet under fönstret och vinden lät fortfarande trots att det hade lugnat ned sig. Det var nu enkelt att höra anomalier och var därför inte så konstigt när kvinnan med den unika klockan spärrade både blick och hörsel mot fönstret till ett av fönstrena som pekade ut mot det iskalla metallstaketet. Hennes ljuderfarenheter gissade henne till att något krockat med inhängnaden, men när hennes blick några sekunder senare mötte glaset fick hon se någon hon kände igen hänga på staketet.

2.

Kvinnan med den unika klockan tappade vinglaset och mattan färgades röd av resterna från vinet. Hon sprang ut, hoppade över den nedfallna kompostsamlingen och sprang fram till trädgårdens ytterkant. Precis innan hon stannade till kom ett fruktansvärt skrik från hennes mun. Med ren frustration fortsatte hon att skrika åt det som låg spetsat på järnpålen. Hon såg rakt in i hennes mans ögon. De var inte längre kristallblå utan hade färgast blodröda. En svart spets stack ut från hans mun och käken var i en onaturlig position. Där adamsäpplet hade suttit var nu ingångshålet för det som antagligen hade blivit hans död. Hon viste inte vart hon skulle titta, eller vad hon skulle göra. Hon försökte prata med sin man men fortstod att han inte skulle svara. Han hängde som en docka på deras nu hemska staket. Hon stod kvar i vad som kändes som en evighet men efter att hon började känna en frukstansvärd kyla under fötterna kom någon form av verklighet tillbaka. Hon förstod att hon hade rusat ut barfota och snön hade gjort sig påmind. I samma sekund som hon kom på att ringa efter hjälp insåg hon att telefonen låg på samma bord som vinflaskan. Hon kunde känna varje antetag hon tog när hon med bortdomnade fötter sprang tillbaka till huset. Dörren hade blåst igen av den svaga vinden som var kvar. Med högerhanden greppade hon tag i hantaget och slängde upp dörren.

    Normalt möttes hon varje gång av deras överdrivet stora klädhängare när hon öppnar dörren. Hon brukar ser trappen framför sig och alla kvarglömda träningskläder som ligger slängda där. Hon brukar mötas av den färgglada dörrmattan som alltid hälsar henne välkommen. Men denna kalla vinterkväll möttes hon av något annat. 

    Mitt i hallen stod en stor man. Han tittade rakt in i hennes ögon. Hon förstod direkt på hans ögon att han inte var där för att hjälpa henne. Hela han motsvarade rent hat. Hon försökte med logik räkna ut vad han gjorde i deras hall, men fick inte ihop det. Den stora mannen stod helt stilla och sa inget. Hon var för rädd för att vare sig skrika eller springa därifrån. Hon var som is. Mannen lyfte högerarmen och blottade en grön militärkniv. Med ett stort sidledshugg placerade han ett snitt mitt på hennes hals. Hon föll till golvet och mannen klev över den färgglada mattan och stängde dörren efter sig. Hon kunde känna värmen sprida sig nedåt på brösten och på magen. Hon föll till golvet och hennes kropp började slappna av i brist på ork att fortsätta kämpa med att hålla henne vid liv.

    Kvinnan med den unika klockan var bara några sekunder från att lämna livet. Det sista hennes blick mötte var det silverfärgade armbandsuret på hennes vrist. Hon försökte säga det högt men det gick inte. Innan hennes medvetande försvann noterade hon att uret visade fyra minuter över åtta. 

"Jag vet inte vad jag känner för dig längre"

 Vi kan kalla dig för Hanna. 

Hanna, jag vet ärligt talat inte vad jag känner för dig längre. Du har varit nära mig otroligt länge. Du har funnits där när jag har varit ledsen. Du har funnits där när det inte har funnits någon annan att dela min glädje med. Många gånger har du hjälpt mig att fly verkligheten  När tiden har varit mörk, har du förtrollat bort mig till en annan värld. Du vet vad jag behöver, du vet vad jag gillar och du har aldrig ställt några krav. Men senaste tiden har jag funderat på vad jag verkligen känner för dig, och jag tror inte längre att jag behöver dig. Jag har hittat andra. Men jag kommer aldrig glömma bort dig och du kommer alltid att finnas med mig i tanken.

Du hjälpte mig att finna riktiga vänner här i livet. Det är otroligt hur många gånger du har varit kontaktnätet som har skapat sociala stunder för mig och mina kompisar. Hanna, du har introducerat mig för kontakter som jag fortfarande har kvar idag. Det är jag tacksam för. Jag minns den dagen vi åkte upp till Stockholm och träffade gemensamma bekanta. Det var kul. 

Tyvärr minns jag första gången jag började tveka på min relation till dig. Det var för ungefär sju år sen. Jag behandlade dig illa. Vi träffades bara när jag inte hade något annat för mig. Många gånger tog jag upp kontakten med dig bara för att svika dig tio minuter senare. Det gjorde mig ledsen. 

Vid ett annat tillfälle hade vi varit borta från varandra under en längre tid. Du kom tillbaka till mig i ny skepnad. Jag blev lite ledsen att du var den enda jag hade. Jag har många gånger mått dåligt av att vi har en relation. 

Jag tror vi behöver ta en paus, för jag tror att du hindrar mig från att träffa andra.

Ibland är jag lite trög Hanna. Ibland behöver jag lämna något för att hitta andra vägar. Det kanske inte är den charmigaste egenskapen, men sån är jag. Ibland behöver jag tvinga mig själv att ge mig ut för att hitta någon annan som jag tycker om. 

Vem vet vad som händer Hanna. Just nu har vi redan tagit en paus, och det känns bra. Men vi kanske hittar tillbaka till varandra någon gång i framtiden. 

Vi får se vart livet tar oss 

Mannen i den rutiga skjortan

Mannen med den rutiga skjortan stod placerad som nummer tre i kön. Det var länge sen han hade upplevt något så trögt som kassasystemet på den lokala mataffären. 

        Bara några dagar tidigare hade kön sträckt sig enda till den bakre lågprishyllan full med oköpta julgransdekorationer. Nu kan det vara lätt att tro att detta berodde på kunder i snigeltakt, men så var det inte. Orsaken, som mannen i den rutiga skjortan hade fått uppleva, var att kassapersonalen hade blandat ihop pulvermos-rean med den på sidan fyra i reklambladet. Pulvermoset gick därför in som plåttermosar i den föråldrade datorn. Detta förstod inte Ulla Britta Inga-Pling i kassan som förvirrat viftade med den silvriga påsen och skrek åt sin butikchef att det var ett väldigt högt pris han hade satt på det gula pulvret. Butikschefen försökte tala om för den viftande tanten i kassan att det nog hade blivit fel på datorburken, och att hon manuellt fick ändra priset. Ullis talade snällt om för sin chef att här ska det inte fibblas med någon dator och att hon absolut inte var någon datahackers. Ulla Britta Inga-Pling (som förövrigt inte hette så, det var bara ett namn som mannen i den rutiga skjortan hade gett henne eftersom hon påminde om den där groteska människan i SVTs nya sattsning "Ring, gissa vem som är King, pling-pling) gav kunden i kassan alternativet att betala 250 spänn för att få käka mos med vad han nu ville ha till, eller gå hem och ta det som fanns i kylen. Den pulvermoslösa kunden tog sitt reklamblad och gick bestämt därifrån.

        Den nu frustrerade mannen i den rutiga skjortan stod som nummer två i kön. Framför honom stod kiosk-Lennart. Kiosk-Lennart ägde ingen kiosk. Namnet hade han fått på grund av formen på sin mage, den lixom påminde lite om en kantig liten korv-kiosk. Det var märkligt, tyckte den frustrerade mannen i den rutiga skjortan, hur magen kunde forma sig på det där sättet. Ölmage hade han all förståelse för. Öl var ju gott, så det var inga konstigheter om människor utvecklade ett bowlingklot som hängde ovanför byxlinjen. Men att utveckla en kvadrat som flängde lite som den ville, det var märkligt. Han orkade sig inte ens på att tänka ut hur kostcirkeln såg ut för en sån som kiosk-Lennart. Antagligen friterade saker med extra ost. 

        Som nummer två i kön observerade den frustrerade mannen i den rutiga skjortan hur kiosk-Lennart försökte inhandla tre trisslotter. Ulla-Britta Inga-Pling frågade vilka lotter han ville ha. Kiosk-Lennart placerade ena handen i skägget och den andra på den högra kvadratiska sidan av magen. Han funderade en stund och sa sen " Den med V-v-v-v-v-v-inst t-t-t-tack". Ja just det, den stammande icke kioskägande Lennart hade också lite svårt med språket. Det var nog tur att han inte ägde en kiosk, tänkte den frustrerade mannen i skjortan, för det hade blivit ohyggligt svårt att fråga kunderna vilket pålägg de skulle ha på korven. Ordet ketchup innehåller lite för många krångliga konsonanter för att det skulle vara sunt för den lottsugna Lennart.  

        Pling-Ullis sa att här vet vi inte vilka lotter som ger vinst eller inte. Hur skulle det se ut? Vem i alla sina dar skulle betala för en nitlott. Det var ju konstigare än det där superdyra pulvermoset som hon hade sålt dagarna innan. Konstigt, hade Ullis tänkt, att det ska vara så dyrt med lite mos. 

        Kiosk-Lennart försökte svara tillbaka, men språksvårigheterna gjorde det omöjligt att förstå vad svaret bestod av. Istället försökte han med en rak huvudsats säga att, ge mig vilken skitlott som helst, kärringskap. Det var bara det att den lottlösa Lennart samtidigt hade tagit en klunk drickyoghurt och den gjorde sig nu sällskap tillsammans med hans bristande uttal. Ut som en fontän kom en blandning av MER! drickyogurt och några svordomar. Den frustrerade mannen i den rutiga skjortan kunde nu observera en kladdig fläck på hans ena bröstficka samtidigt som dreggel-Lennart gick lottlös från kassan med bestämda steg.

        Den kladdiga, frustrerade mannan i den rutiga skjortan stod nu som nummer ett i kön. Äntligen var det dags för hans tur. Vad får det lov att vara, hade den tröga tanten i kassan sagt. Ja va fan tror du, tänkte mannen. Jag är här varenda jävla dag och köper samma sak. Hur svårt ska det vara att komma ihåg vad jag köper varje gång? Men istället för att ta ut sin ilska på den otroligt inkompetenta praktikant-liknande tant-fan som stod bakom det provisoriska coronaglaset samlade han alla sina krafter han hade kvar. Med en mjuk röst talade mannen om att han gärna ville ha en ettan-lös. Ulla Britta Inga-Pling talade om för honom att några sånna har dem bestämt inte kvar. Orkester-Oscar hade varit där timmarna innan och köpt upp hela lagret av den där ettan. Men hon förslog att Göteborgs-Rapé nog skulle kompletera den snussugna mannen. Och när han väl var här inne så kunde han också gå ned till klädavdelningnen om det nu var så svårt att besöka butiken med rena kläder. Va fan visste tant-praktikanten om snus egentligen? Här har den skitiga mannen i den rutiga skjortan köpt sin favorit-tobak i fyra år och så kommer något jävla blåsintrument och köper upp allt de har. Ja, den där Oscar skulle han nog ta ett snack med. Nä, någon Göteborgare tänkte han inte bli och det fick Ullis bestämt höra. Istället för att försöka förhandla med den kassa kassapersonalen gick den nu snuslösa mannen i den skitiga skjortan ut på parkeringen, hälsade på Kiosk-Lennart och åkte hem. 

    

 

 

"Jag tror jag lärde mig något"

Två personer sitter på ett fik i centrala Örebro. Semesterperioden ska alldeles strax börja och de två pesonerna är lätt solbrända. De är förväntansfulla på vad den svenska sommaren har att erbjuda dem. Det är med en viss trötthet de turas om att lyssna på och prata med. Personerna på fiket njuter av varandras sällskap. De är personer från förr som efter stunden på fiket kommer att bli väldigt fina vänner. De delar med sig av en förlorad tid tillsammans och uppskattar den konversation som äger rum. Vid ett tillfälle delar de med sig av synen på relationer och val av partner.

1.

Den ena personen skjuter bak stolen, korsar benen, tar en klunk kaffe och flinar till lite innan han säger:

"Men hur menar du då? Du kan ju inte bara gå på det känslomässiga? Du måste ju se något logiskt i val av partner?

Han är nyfiken på vad hon ska svara. Svaret är lika enkelt som hon får det att låta. Kärlek är så mycket mer än logiska val och en tro på en trygg framtid tillsammans. Även om han inte riktigt håller med henne så avundas han känslorna hon beskriver. Han vill också känna så. Han lovar henne att tänka mer känslomässigt nästa gång. De två personerna lämnar fiket och skiljs åt. De kommer att ses igen, samma plats, samma stund och med samma härliga energi att reflektera över livets svåra gåtor.

2.

Långt efter att semesterperioden är slut och snön ligger vit på gatorna minns han något han en gång lovade sin vän.  Han tänker tillbaka på stunden på fiket. Han hade glömt bort det. Han känner ro i kroppen och väljer att tänka mer på vad hon sa den där dagen när de drack kaffe. 

Han lärde sig något, igen! 

Vad får dig att...?

 Jag går tillsammans med en människa från förr. Vi vandrar genom Bergslagsledens vackra leder. Omkring oss står gigantiska ekar och ett hav av barrträd. Genom den uppmärkta leden tar vi oss vidare kilometer efter kilometer. Den torra skogen gör sig ständigt påmind av knarret under kängan och doften som sticker i näsan. Vid några tillfällen ser vi även föregående vandrares avtryck i skogen. Toapapper under en buske, ett okladdigt chokladpapper och några avbrutna grenar. I en natur med så mycket stoff, utmärker sig dessa mänskliga ting som onaturliga och gråa. 

Vid ett tillfälle når vi en höjd. Vid höjden möts vi av en äng. Ängen gör sig mäktig med sin otroliga mångfald. Vi ser naturen breda ut sig, bergskedjan stå precis bakom och himlen gör den sällskap precis ovanför. Det skulle kunna vara ett vykort. Efter en stund av tystnad säger människan från förr:

"Alltså wow. Här skulle jag kunna stå hela dagen och titta. Känslorna som uppstår i min kropp när jag ser detta är helt magiska. Jag blir glad i hela kroppen och har svårt att ta in allt. Visst är det vackert?"

Jag tänker för mig själv en stund. Ja det är vackert, det ser jag ju. Rent objektivt är det ju inte svårt att förstå att det är fint. Men det där med att få en känsla i kroppen av utsikten, vad menar hon då? Vad är det du känner? Jag förstår inte riktigt men vill inte fråga med risk att förstöra den fina stunden.

"Ja det är helt sjukt fint, typ det finaste jag har sett", svarar jag.

Jag tänker inte så mycket mer på den stunden. Under åren med människan från förr uppstår samma situation. Då är ängen utbytt mot fjäll, sjöar eller andra vandringsleder. Jag slås av samma funderingar  vid samtliga tillfällen. Hur kan du känna så mycket med naturen? Varför blir du känslosam? Varför blir  inte jag det? Jag vill också känna så. Jag älskar natur, fjäll, vatten och den svenska skogen. 

Jag går tillsammans med en människa från nu. Vi promenerar genom stadens parkområden. Omkring oss faller de gula löven som regn på marken. Vi vandrar på de välplanerade stigarna. Under promenaden gör sig civilisationen påmind. Barnsvagnspar möter oss och på parkbänken sitter ett äldre par och njuter av stunden. Vid ett tillfälle kommer vi till ett vattendrag. Vi står där en stund och efter en kort tystnad säger människan från nu: 

"Alltså när jag ser något sånt här fint så känner jag det i hela kroppen. Det är som att min kropp reagerar på allt fint som finns runt omkring".

Jag tänker för mig själv en stund. Vänta nu, du också? Det här känner jag igen. Är jag den enda som inte kan känna såhär av en vacker natur? Denna gång vågar jag dock säga vad jag känner:

"Alltså, det är jättefint. Men jag känner nog inte samma sak som du gör av det. Men jag avundas dig som kan ta till dig av utsikten på det sättet."

Väl hemma i min ensamhet funderar jag mycket på det som båda människorna har berättat för mig. Deras sätt att, på ett känslomässigt plan, ta till sig av sinnesuttryck gör mig avundsjuk och lite ledsen. Jag älskar också naturen och dess fina mönster och strukturer. Varför kan inte jag känna som dem? Jag funderar på om jag någon gång har känt så kring något annat än en annan människa. Då slår det mig:

Jag springer med mig själv. Terrängen varierar från asfalterade sidogator till öppna naturområden. Skogen är även den en del av löpturen. Efter 20 kilometer svänger jag in på en avstickande grusväg. Omkring mig möts jag av hollonbuskar, hängande träd och ett grått elskåp. Känslan som uppstår av den mediokra omgivningen blir lätt överdriven. Hela min kropp fylls av glädje. Jag tänker på hur fint det är att naturen får växa tillsammans med människans utveckling. Jag tittar på omgivningen omkring mig och känslorna som uppstår i min kropp är helt magiska. Jag skrattar för mig själv och fäller några tårar av få uppleva en känslomässig stund med mig själv. 

Jag kan också uppleva det där som människorna från förr och nu upplever. Receptet ser bara lite annorlunda ut. När jag är ute i löpspåret eller sitter på min landsvägscykel uppskattar jag min omgivning på ett känslomässigt plan. När min puls har varit förhöjd under en längre period klarar jag av att titta ut och uppskatta det fina vi har omkring oss. Det ska jag aldrig glömma bort.

En gång är jag ute och vandrar med två människor från alltid. De förbereder sig genom att packa lätt för den 15 kilometer långa färd som väntar. Jag packar min ryggsäck med överdrivet tunga saker. Jag fyller den med extra vatten. Med 25 kilo på ryggen skrattar de två människorna åt mig. Jag flinar och säger att jag gärna vill ha ett träningspass av det hela. Men det jag inte säger är att jag vill uppleva naturen såsom det gör mig glad. Jag följer mitt recept för att ta till mig av naturens fina vykort. 

 "Bilddagboken"

Ja, minns ni den? Bilddagboken, eller BDB. Det var ungdomarnas instagram innan instagram fanns. Här la vi upp bilder, skrev en passande text till. Vi följde våra kompisar och kommenterade på varandras inlägg. Som sagt, insta innan det var insta. Men det här inlägg kommer inte handla om hur jag var en uppmärksamhetssökande gymnasielev i mina försök att ta snygga bilder och ladda upp dem på BDB. Utan här kommer några gobitar från livet de senaste tio åren. Publicerade på samma sätt som vi gjorde innan Instagram var Instagram. Alltså det vill säga, såsom vi gjorde på Bilddagboken.se.

8,5 år senare 

Herregud, det är vad jag har att säga. 

Det är idag den 10/1 2022, och jag spenderar kvällen med att skriva i min fina dagbok. Den fina reflekterande kvällsstunden som ofta infinner sig i min ensamhet förstörs ganska snabbt av oreflekterande tankar och en saknad av drivet att färglägga det vita pappret med bokstäver. Jag fäller ihop den analoga skrivytan och placerar min laptop framför mig istället. I hopp om att det ska vara enklare att använda mig av digitala verktyg i jakten på att få reflektera. Det resulterar i 46 rader som ska föreställa en inledning till en novell. Jag inser ganska snabbt att den suger och att jag inte gillar att skriva på det här sättet. För den undrande så började novellen med att introducera den deprimerade, skrivglada, ensamma och fula killen Andreas. Typiskt mig, att överdriva mina egna egenskaper och tankar om mig själv och gömma dem i en fiktiv karaktär med ett namn som har betydelse för mig. Jag tror jag ska sluta med det.

För att fördriva tiden hittar jag hit, till min gamla kompis. Min virtuella pratkamrat. Jag läser gamla inlägg och njuter av en tid som varit. Jag kommer på mig själv att jag reagerar ganska starkt på mina gamla texter. Vid ena inlägget slås jag av att jag som 19-årig var ganska påhittig som skribent. Påhittig på en intern nivå, det vill säga att jag 14 år senare kan tolka och förstå mina egna texter, men andra personer klarar nog inte av det. Jag vill minnas att det var hela idén med bloggskrivandet, så jag lyckades uppenbarligen med det. Vid andra inlägg skrattar jag högt åt mina egna texter och glädjs åt att jag kunde föra över min extremt oseriösa och extroverta sida till textform. Vid andra inlägg skämms jag för vad jag skrev. Det där står jag inte för idag. Men det är något fint med det som står nedskrivet, och man ska inte kritisera en skribent för vad hen skrev i dåtiden. Känslor, samtiden, normer och mognadsgraden visas i texterna, och skribenten tyckte vid den tiden att de kändes genuina och välskrivna. Då var då, och vi växer och förändras. 

1.

Min första och enda stora bloggperiod startade i gymnasiet, 2007, det året jag tog studenten. Det är alltså 15 år sen. Jag var redan då en oerhört reflekterande människa som var i behov att få dela med mig av mina tankar. Perioden sträckte sig sedan bort från studenten och följde med mig genom lumpen (2008) och flytten till Örebro(2009). Efter det finns det några få inlägg som skrevs när jag började studera till lärare, men dessa är inte att betrakta som seriösa inlägg från mitt bloggskrivande. De infaller sig mer som försök till att komma igång med skrivandet igen. Något som uppenbarligen inte fungerade. Vem vet, detta inlägg kanske visar sig vara ett nytt försök att få ventilera av mig och även det försvinna i en tanke om att jag ska börja med något jag en gång gillade.

Så, vad har hänt sen den där dagen på gräsmattan i stadsparken i Örebro.Sen det senaste inlägget. Den där dagen jag valde att gå till gruppen till vänster istället för höger. Den dagen jag trodde att jag hade gjort ett litet val som skulle få stora konsekvenser för mitt liv. Den dagen jag trodde att jag hade träffat mitt livs kärlek. Det har hänt MYCKET!

2.

Ja, vi kan ju börja med att vänstervalet i gruppsammansättningen på nollningen, 2013, inte resulterade i att jag träffade mitt livs kärlek. Jag träffade en söt tjej som jag blev tokkär i, men snabbt fick glömma. Det var en rolig tid i mitt liv och hade vi träffats under andra premisser tror jag vi hade levt med varandra idag. 

Min tid på Örebo Universitet fortsatte och jag fyllde dagarna med det en student antaligen ofta gör under sin akademiska tid. Ha ångest över plugget, dricka öl på dagar man inte ska dricka öl på, krångla med opedagogiska läroplattformar på nätet, sova för lite, träffa underbara människor, komma oförberedd till seminarium och fullkomligt älska livet. Det sistnämnda vill jag verligen understryka att jag gjorde. Tentaperioder var totalt sämst, men allt annat var så otroligt härligt. Jag minns att jag fick tillbaka så mycket livsglädje av att plugga. Nu var kanske inte läraryrket det jag har drömt om. Men jag hade i många år drömt om att plugga på universitet, och nu gjorde jag det. Det drev mig att klara av det. Det drev mig till att bli en duktig student. 

Jag träffade människor jag älskade. Jag träffade människor jag inte var speciellt förtjust i. Jag engagerade mig i kåraktiviteter. Jag träffade människan som jag skulle spendera de kommande sex åren med. Jag fick en kompis som jag fortfarande har kontakt med. Jag fick testa på att leva ett oansvarigt singelliv. Livserfarenheten från universitetet lärade mig mer om mig själv än kunskaperna som skulle få mig att bli en bra lärare. Det hade jag aldrig kunnat förutspå innan jag började plugga. Att plugga på universitetet kan vara det bästa valet jag har gjort i hela mitt liv. 

3.

En nyexaminerad grundskolelärare började på en skola i Kumla 2017. Han var taggad, nyfiken, nervös, förväntansfull och glad. Han fick en kanonstart på skolan och började snabbt älska yrket. Men med tiden kom även stressen av att vara ny lärare. Det blev många sena fredagar på jobbet och helgrutinen såg alltid till att sätta honom vid skrivbordet på söndagar för att planera veckans lektioner. Men det försvann efter ett tag och den nyexaminerade läraren kunde slappna av lite mer i sin yrkesroll. Han blev snabbt en i gänget och någon att lita på(tror han iallafall). Åren har fortsatt på Skogstorp och nu sitter han i en lägenhet i Kumla som han hatar. Men han ska inte bo kvar här så länge. Han ska flytta till Örebro och påbörja ett nytt kapitel i sin lärarkarriär. Men den tiden är inte riktigt nu, den tiden kommer. Snart hoppas han.

4.

 "Men va fasen Daniel, du är ju dig lik". Ja, det var lite så jag tänkte när jag ikväll läste igenom mina gamla inlägg från förr. Det stämmer faktiskt till ganska hög grad. Jag var en reflekterande och mjuk kille redan då och det ser ut som att jag har fortsatt att vara det även när jag passareade 30. Det är jag glad för. Det ska jag fortsätta att vara. Men är det något som har förändrats då? Ja, men det tror jag. Jag funderar fortfarande ganska mycket på vad andra människor tycker om mig. Skillnaden är nog att jag idag klarar av att höra det, om det är i negativ bemärkelse. Det klarade jag inte av för 8.5 år sen, det vill jag lova. Jag tror att jag är bättre på att hantera livets lite svårare gåtor och funderar inte längre lika mycket på hur framtiden ska se ut. Hade jag vetat för 15 år sen, när jag startade den här bloggen, att jag skulle sitta själv i en sketen lägenhet i Kumla i 33års ålder hade jag antagligen fått panik och gått till närmsta behandlingshem. Men jag är så otroligt glad och stolt över den jag är idag och vill inte ändra på något. Livet hadlar inte om prestationer som du ska få visa upp för andra. Livet handlar inte om att följa ett inrutat sätt att leva. Livet handlar om att njuta och ta in stunder som gör dig glad, får dig att skratta och vara i situaioner där du trivs. Livet har inte alltid sett ut så för mig sen den dagen på gräsmattan i stadsparken. Men jag känner så nu, i skrivandets stund, och det är jag glad för. Jag vill fortsätta att må såhär bra och jag tror att jag äntligen har hittat ett grundrecept för det. Nu gäller det bara att följa det och inte imporvisera för mycket.

5.

"Vilka tokigheter och härligheter har hänt sen du sist skrev ett inlägg här på bloggen då?"

" Jo, det ska jag tala om för dig. Här kommer några saker som jag har varit med om sen den 22e september 2013.

- Efter en utekväll på kåren, med Toga-tema, skulle Daniel  cykla hem. Kvällen hade bjudit på öl, shots, vin och skumpa. Därför blev det en vinglig tur hem. Vid ett tillfälle svängde cykelbanan svagt till vänster, det gjorde inte Daniel. Han klarade inte riktigt av att hålla sig på banan och for ut i gräset. Klädd i lakan och ett par karlsonger for han över styret och parkerade i häcken som låg parallellt med den svagt svängande cykelbanan. Han öppnade ögonen, konstaterade att han levde. Men till sin förvåning var allt vitt. Lakanet hade lossnat och virat sig runt huvudet. Hans röda karlsonger lyste starkt i månskenet och Daniel skyndade sig för att "klä på sig" och fortsätta mot sitt mål att komma till sängs.

- Jag flyttade ut till ett sommartorp och bodde där i 2,5 år. Vi hade ingen dusch, toalett och hade det allmänt kallt på vintern. Det var kul, lärorikt och spännande. 

- En gång gick jag upp till min chef, nervös och målinriktad, och talade om för honom att det kanske inte var så bra att uttrycka sig könsdiskriminerande mot sina anställda.

- Jag har slaktat 2 tuppar och flertalet höns.

- Jag har läst ut boken IT, av Stephen King. Den var bra

- Klarat av att springa milen under 40 minuter (39:51)

- Varit på testmottagningen för första gången. Jag satt i väntrummet och det slog mig 20 minuter innan att jag inte vet vem jag vill ska undersöka mig. Snoppen ska exponeras och här kan vi inte acceptera vem som helst. Ska det vara en kvinna eller en man? Ska det vara någon som är gammal eller ung? Ja, det var komplicerat. Men jag landande vid att en äldre kvinna vore nog bra. Ut kommer Greta(Hon hette nog inte så men hon såg verkligen ut att heta Greta), med krulligt grått hår och tar emot mig. Hon var den perfekta kandidaten för uppdraget som väntade. Här skulle mini-Daniel undersökas och det kändes helt okej att Greta gjorde det. Jag blev genast lugn och trygg. Fem meter innan vi når hennes rum säger Greta " Du, jag har en student med mig, är det okej att hon är med under besöket?". Snäll som jag är säger jag: Självklart. Där stog någon som antagligen hette Fanny, hur snygg som helst och i min ålder. "Skjut mig, tänkte jag".

- Sprang ett 10k-lopp och hittade en träningskompis under loppet.

- Skulle vandra med två vänner och sova i ett vindskydd. Vindskyddet var fullt av tyskar så vi sov på stranden istället. Det var kallt.

- Suttit med på en arbetsintervju där vi kallade fel person till intervjun. Hon hade samma ålder, hårfärg och namn som den som egentligen skulle varit på intervjun. Det var inte mitt fel.

- Cyklat från Örebro till Norrköping. Det var kul!

Jag har såklart varit med om massa andra saker. Vissa roliga, vissa tråkiga, vissa förkrossande och vissa kärleksfulla. Men det tar vi någon annan gång.

Det var sjukt roligt att få prata med dig igen, det har jag saknat. Vi ses, puss!