Jag startade den här bloggen för 15 år sen. Det betyder att det finns en chans att den kommer finnas kvar 15 år från nu, i framtiden. Det kommer då vara år 2037, jag kommer vara närmare 50 år. Vad jag gör då har jag ingen aning om, inte heller lägger jag så mycket energi på att fundera på det.
I ett inlägg från 2007 beskrev jag mina känslor inför inrycket i lumpen. Det var otroligt roligt att läsa 15 år senare. Det var på ett sätt mycket mer betydelsefullt än bilder från den tiden. Därför tänkte jag skriva om något som skulle vara kul att berätta för yngre personer år 2037, nämligen hur det var att leva med Corona-viruset. Kanske är människor år 2037 bekanta med att leva med en pandemi. Kanske är personer år 2037 inte medvetna om vad ett virus är, eller så händer något som gör att denna text blir totalt meningslös. Eller kanske funkar denna text mer som en reflekterande och bearbetande stund för mig, i år 2022, vem vet! Ja, den som lever antar jag.
(Faktan i texten är tagen från mitt minne och ska absolut inte tas som någon absolut sanning, så citera mig inte på något)
1.
Coronaviruset som kom att kallas Covid-19, blev en bekräftad pandemi år 2020. Siffran 19 kom antagligen från att det startade och upptäcktes i den Kinesiska staden Wuhan. Jag vill minnas att i januari 2020 så började vi i Sverige att höra om det på nyheterna. Nyhetssidor rapporterade relativt mycket om det. Detta var inte första gången ett coronavirus hade härjat och vi svenskar kände oss nog inte alltför rädda. En elev till mig som då gick i årskurs 6 frågade mig nervöst om corona kunde komma till Sverige. Jag svarade att den möjligheten fanns, men att vi nog inte ska vara oroliga. Jag kommer ihåg att jag och min kompis Jakob skämtade om att våra sommarplaner, som var en festival till Belgien, kanske skulle bli påverkad av viruset. Jag minns också första gången som en svenska person hade blivit bekräftad smittad. Hon hade varit i Wuhan och hade satt sig själv i karantän så fort hon kom hem. Vilken stjärna, tänkte jag. Hon räddade precis svenska folket från att bli smittade av den då okända virusvarianten. Oj, så fel jag hade.
2.
Någon gång i mars 2020 började viruet bli riktigt påtagligt i Sverige, och såklart hela världen. Det var då vi lärde oss begreppen "restriktioner", "rådande omständigheter" och "stödpaket". Vi fick inte längre röra oss i samhället som vanligt. Det var inte längre tillåtet att gå på krogen som vanligt, du fick inte åka buss eller tåg utan att sätta på dig munskydd och det var vid ett tillfälle inte ens tillåtet att träffa folk från andra familjer. Mycket av det som vi tog för givet togs ifrån oss. Jag minns att jag inte var så påverkad av det i början. Jag levde då på landet och kände inte riktigt av det. Jag rörde mig sällan i tätbefolkade områden.
Vi som levde under denna pandemi reagerade konstigt på den i början. Alla hade sin åsikt om vad som var bäst för folkhälsan. Det var också lite tabu att prata om någon som hade blivit smittad. Det var som att man skulle känna sig misslyckad eller dålig om man fick ett positivt provresultat. Det var heller inte okej att nysa eller hosta när du gick och handla. Detta var superjobbigt för mig, som gärna nyser sådär 10 gånger på raken.
Sverige klarade inte pandemin speciellt bra i början, i alla fall om man tittade på antalet personer som dog till följd av viruset. Vi var ganska överrepresenterade bland de nordiska länderna i antalet dödsfall. I april månad dog även en folkkär programledare, Adam Alsing, i viruset. Jag minns att det fick mig att förstå att detta kunde hända vem som helst.
3.
Jag arbetade som lärare vid den tiden och vi lärare hade det ganska tufft. Många människor som hade möjlighet att arbeta hemifrån bytte ut kontor till vardagsrum och fysiska möten till Zoom-samtal. Vi hade inte möjlighet till det. Vi skulle vara på plats och hjälpa våra elever. Jag minns att jag gillade att få vara på ett jobb, och inte behöva arbeta hemifrån. Men det var också tufft att behöva följa alla restriktioner ute i samhället, men på jobbet skulle allt vara som vanligt. Vi kunde inte riktigt skydda oss. Vid ett tillfälle, höstterminen 2021, insjuknade oerhört många elever och personal. Det var en tuff tid på jobbet och jag började på allvar bli irriterad på hur vi lärare behandlades. Men framförallt blev jag arg och irriterad på viruset.
Jag hade ett väldigt fint tillfälle tillsammans med en årskurs 5 precis innan att jullovet skulle börja. Klassen hade vid 3 veckor fått vara delaktiga i flertalet smittspårningar. Många elever i den klassen hade insjuknat och varje gång ett nytt bekräftat fall kom in så var det dags för en ny smittspårning. Vi fick skicka hem hela klassen en tisdag för att endast få komma tillbaka med ett negativt provresultat. 3 dagar senare, när nästa hela klassen var tillbaka fick jag besked från rektor att vi var tvugna att göra en ytterligare spårning. Jag klev in med en XXL-påse full av gråa testkit och eleverna förstod vad som var på gång. Jag talade om vad som tvunget att ske, varpå en elev säger ganska högt:
"Jag är så JÄVLA trött på det här viruset"
Jag tittade på honom och möttes av en sorgsen blick. Jag tänkte inte påpeka att han inte skulle prata rakt ut i klassrummet, eller att han inte skulle använda svordomar. Jag kände precis som honom. Jag var lika trött på skiten som den lilla killen i årskurs 5. Så jag svarade:
"Ja, det är jag med"
Ofta i vuxen-barn relation upplevs det vara barn mot vuxen. Men denna gång var vi på exakt samma sida. Det var VI mot viruset, och alla, både stora som små, var så in i helvetes jävla trötta på skiten. Det var fint, på något sätt.
4.
Det är nu 27/1 januari 2022. Vi har levt med viruset i nästan exakt 2 år. Jag har inte åkt på det ännu, jag har vaccinerat mig tre gånger och har planer på att resa utomlands snart. Jag vet inte om jag kommer iväg eller om jag måste stanna hemma. Vi har en smittspridning som är hög, men folk dör inte i samma utsträckning som tidigare. Jag har en kollega som blev riktigt dålig av viruset, och hennes man blev ännu värre.
Någonstans tror jag vi har anpassat oss och lärt oss leva med det. Vi alla tror och hoppas på att det kommer försvinna. Vi vet nog att det kommer ta lång tid innan det försvinner helt. Men vi tror nog att samhället snart ska gå tillbaka till det normala. Vi är många som känner som den där pojken i årskurs 5. Vi är så trötta på skiten och vet inte om vi orkar med en sommar till med restriktioner, rådande omständigheter och stödpaket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar