I ett av husets ena allrum stod kvinnan med den unika klockan. De rådande samhällsbestämmelserna hade satt henne framför paddan hela dagen. Långa och stressiga distansmöten hade gjort hennes röst alldeles hes och sliten. Kroppen skrek av att få komma ut och röra på sig, men hjärnan bestämde att vädret var allt för påfretstande. Löppasset byttes istället ut mot ett välbekant rödvin.
Kvinnan med den unika klockan satte sig ned i den bruna skinfotöljen och tog en klunk av mannens helgpresent. Hon tog en snabb titt på sitt silverfärgade armbandsur och noterade att tiden visade fyra över åtta.
Hon skulle snart få sällskap och försökte anamma stillheten i det tysta och svala rummet. Hon funderade på hur länge hennes kollegor skulle vara en rörlig bild på en skärm och när hon skulle få komma tillbaka till kvällssimmet. Vid andra klunken placerade hon benen på glasbordet som stod framför och hade plötsligt tappat bort tankarna på både arbete och träning. Hennes tankar infann sig nu istället hos sin man. Hur länge skulle han klara av att ha det så här? Tidigare i veckan hade hon hittat sin man utslagen i köket. Med ångest i rösten och en bröstkorg som vibrerade häftigt hade han talat om att det fick vara nog. Kvinnan med den unika klockan tog en tredje klunk. Glaset hade nu fått ett svagt märke av hennes läppar. Hon placerade aktsamt tillbaka det nu halvfulla glaset på bordet bredvid.
1.
Kvinnan med den unika klockan öppnade sin andra flaska. Glaset var inte längre genomskinligt utan var täckt av fingeravtryck från hennes otvättade händer. Stillheten infann sig fortfarande i rummet men tankarna hade nu gått över till oro. Det var inte likt hennes man att fortfarande befinna sig på jobbet. För inte skulle han väl förbi padelhallen denna kväll? Han hade bestämt talat om att efter förra veckans skitmatch fick det vara slut att slå på gröna bollar.
Hon observerade ljudet som fanns omkring henne. Markiserna hade slutat fladdra så det dova rumsljudet gjorde sig därför mer uppenbart. Hon hörde klickandet från elementet under fönstret och vinden lät fortfarande trots att det hade lugnat ned sig. Det var nu enkelt att höra anomalier och var därför inte så konstigt när kvinnan med den unika klockan spärrade både blick och hörsel mot fönstret till ett av fönstrena som pekade ut mot det iskalla metallstaketet. Hennes ljuderfarenheter gissade henne till att något krockat med inhängnaden, men när hennes blick några sekunder senare mötte glaset fick hon se någon hon kände igen hänga på staketet.
2.
Kvinnan med den unika klockan tappade vinglaset och mattan färgades röd av resterna från vinet. Hon sprang ut, hoppade över den nedfallna kompostsamlingen och sprang fram till trädgårdens ytterkant. Precis innan hon stannade till kom ett fruktansvärt skrik från hennes mun. Med ren frustration fortsatte hon att skrika åt det som låg spetsat på järnpålen. Hon såg rakt in i hennes mans ögon. De var inte längre kristallblå utan hade färgast blodröda. En svart spets stack ut från hans mun och käken var i en onaturlig position. Där adamsäpplet hade suttit var nu ingångshålet för det som antagligen hade blivit hans död. Hon viste inte vart hon skulle titta, eller vad hon skulle göra. Hon försökte prata med sin man men fortstod att han inte skulle svara. Han hängde som en docka på deras nu hemska staket. Hon stod kvar i vad som kändes som en evighet men efter att hon började känna en frukstansvärd kyla under fötterna kom någon form av verklighet tillbaka. Hon förstod att hon hade rusat ut barfota och snön hade gjort sig påmind. I samma sekund som hon kom på att ringa efter hjälp insåg hon att telefonen låg på samma bord som vinflaskan. Hon kunde känna varje antetag hon tog när hon med bortdomnade fötter sprang tillbaka till huset. Dörren hade blåst igen av den svaga vinden som var kvar. Med högerhanden greppade hon tag i hantaget och slängde upp dörren.
Normalt möttes hon varje gång av deras överdrivet stora klädhängare när hon öppnar dörren. Hon brukar ser trappen framför sig och alla kvarglömda träningskläder som ligger slängda där. Hon brukar mötas av den färgglada dörrmattan som alltid hälsar henne välkommen. Men denna kalla vinterkväll möttes hon av något annat.
Mitt i hallen stod en stor man. Han tittade rakt in i hennes ögon. Hon förstod direkt på hans ögon att han inte var där för att hjälpa henne. Hela han motsvarade rent hat. Hon försökte med logik räkna ut vad han gjorde i deras hall, men fick inte ihop det. Den stora mannen stod helt stilla och sa inget. Hon var för rädd för att vare sig skrika eller springa därifrån. Hon var som is. Mannen lyfte högerarmen och blottade en grön militärkniv. Med ett stort sidledshugg placerade han ett snitt mitt på hennes hals. Hon föll till golvet och mannen klev över den färgglada mattan och stängde dörren efter sig. Hon kunde känna värmen sprida sig nedåt på brösten och på magen. Hon föll till golvet och hennes kropp började slappna av i brist på ork att fortsätta kämpa med att hålla henne vid liv.
Kvinnan med den unika klockan var bara några sekunder från att lämna livet. Det sista hennes blick mötte var det silverfärgade armbandsuret på hennes vrist. Hon försökte säga det högt men det gick inte. Innan hennes medvetande försvann noterade hon att uret visade fyra minuter över åtta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar