8,5 år senare 

Herregud, det är vad jag har att säga. 

Det är idag den 10/1 2022, och jag spenderar kvällen med att skriva i min fina dagbok. Den fina reflekterande kvällsstunden som ofta infinner sig i min ensamhet förstörs ganska snabbt av oreflekterande tankar och en saknad av drivet att färglägga det vita pappret med bokstäver. Jag fäller ihop den analoga skrivytan och placerar min laptop framför mig istället. I hopp om att det ska vara enklare att använda mig av digitala verktyg i jakten på att få reflektera. Det resulterar i 46 rader som ska föreställa en inledning till en novell. Jag inser ganska snabbt att den suger och att jag inte gillar att skriva på det här sättet. För den undrande så började novellen med att introducera den deprimerade, skrivglada, ensamma och fula killen Andreas. Typiskt mig, att överdriva mina egna egenskaper och tankar om mig själv och gömma dem i en fiktiv karaktär med ett namn som har betydelse för mig. Jag tror jag ska sluta med det.

För att fördriva tiden hittar jag hit, till min gamla kompis. Min virtuella pratkamrat. Jag läser gamla inlägg och njuter av en tid som varit. Jag kommer på mig själv att jag reagerar ganska starkt på mina gamla texter. Vid ena inlägget slås jag av att jag som 19-årig var ganska påhittig som skribent. Påhittig på en intern nivå, det vill säga att jag 14 år senare kan tolka och förstå mina egna texter, men andra personer klarar nog inte av det. Jag vill minnas att det var hela idén med bloggskrivandet, så jag lyckades uppenbarligen med det. Vid andra inlägg skrattar jag högt åt mina egna texter och glädjs åt att jag kunde föra över min extremt oseriösa och extroverta sida till textform. Vid andra inlägg skämms jag för vad jag skrev. Det där står jag inte för idag. Men det är något fint med det som står nedskrivet, och man ska inte kritisera en skribent för vad hen skrev i dåtiden. Känslor, samtiden, normer och mognadsgraden visas i texterna, och skribenten tyckte vid den tiden att de kändes genuina och välskrivna. Då var då, och vi växer och förändras. 

1.

Min första och enda stora bloggperiod startade i gymnasiet, 2007, det året jag tog studenten. Det är alltså 15 år sen. Jag var redan då en oerhört reflekterande människa som var i behov att få dela med mig av mina tankar. Perioden sträckte sig sedan bort från studenten och följde med mig genom lumpen (2008) och flytten till Örebro(2009). Efter det finns det några få inlägg som skrevs när jag började studera till lärare, men dessa är inte att betrakta som seriösa inlägg från mitt bloggskrivande. De infaller sig mer som försök till att komma igång med skrivandet igen. Något som uppenbarligen inte fungerade. Vem vet, detta inlägg kanske visar sig vara ett nytt försök att få ventilera av mig och även det försvinna i en tanke om att jag ska börja med något jag en gång gillade.

Så, vad har hänt sen den där dagen på gräsmattan i stadsparken i Örebro.Sen det senaste inlägget. Den där dagen jag valde att gå till gruppen till vänster istället för höger. Den dagen jag trodde att jag hade gjort ett litet val som skulle få stora konsekvenser för mitt liv. Den dagen jag trodde att jag hade träffat mitt livs kärlek. Det har hänt MYCKET!

2.

Ja, vi kan ju börja med att vänstervalet i gruppsammansättningen på nollningen, 2013, inte resulterade i att jag träffade mitt livs kärlek. Jag träffade en söt tjej som jag blev tokkär i, men snabbt fick glömma. Det var en rolig tid i mitt liv och hade vi träffats under andra premisser tror jag vi hade levt med varandra idag. 

Min tid på Örebo Universitet fortsatte och jag fyllde dagarna med det en student antaligen ofta gör under sin akademiska tid. Ha ångest över plugget, dricka öl på dagar man inte ska dricka öl på, krångla med opedagogiska läroplattformar på nätet, sova för lite, träffa underbara människor, komma oförberedd till seminarium och fullkomligt älska livet. Det sistnämnda vill jag verligen understryka att jag gjorde. Tentaperioder var totalt sämst, men allt annat var så otroligt härligt. Jag minns att jag fick tillbaka så mycket livsglädje av att plugga. Nu var kanske inte läraryrket det jag har drömt om. Men jag hade i många år drömt om att plugga på universitet, och nu gjorde jag det. Det drev mig att klara av det. Det drev mig till att bli en duktig student. 

Jag träffade människor jag älskade. Jag träffade människor jag inte var speciellt förtjust i. Jag engagerade mig i kåraktiviteter. Jag träffade människan som jag skulle spendera de kommande sex åren med. Jag fick en kompis som jag fortfarande har kontakt med. Jag fick testa på att leva ett oansvarigt singelliv. Livserfarenheten från universitetet lärade mig mer om mig själv än kunskaperna som skulle få mig att bli en bra lärare. Det hade jag aldrig kunnat förutspå innan jag började plugga. Att plugga på universitetet kan vara det bästa valet jag har gjort i hela mitt liv. 

3.

En nyexaminerad grundskolelärare började på en skola i Kumla 2017. Han var taggad, nyfiken, nervös, förväntansfull och glad. Han fick en kanonstart på skolan och började snabbt älska yrket. Men med tiden kom även stressen av att vara ny lärare. Det blev många sena fredagar på jobbet och helgrutinen såg alltid till att sätta honom vid skrivbordet på söndagar för att planera veckans lektioner. Men det försvann efter ett tag och den nyexaminerade läraren kunde slappna av lite mer i sin yrkesroll. Han blev snabbt en i gänget och någon att lita på(tror han iallafall). Åren har fortsatt på Skogstorp och nu sitter han i en lägenhet i Kumla som han hatar. Men han ska inte bo kvar här så länge. Han ska flytta till Örebro och påbörja ett nytt kapitel i sin lärarkarriär. Men den tiden är inte riktigt nu, den tiden kommer. Snart hoppas han.

4.

 "Men va fasen Daniel, du är ju dig lik". Ja, det var lite så jag tänkte när jag ikväll läste igenom mina gamla inlägg från förr. Det stämmer faktiskt till ganska hög grad. Jag var en reflekterande och mjuk kille redan då och det ser ut som att jag har fortsatt att vara det även när jag passareade 30. Det är jag glad för. Det ska jag fortsätta att vara. Men är det något som har förändrats då? Ja, men det tror jag. Jag funderar fortfarande ganska mycket på vad andra människor tycker om mig. Skillnaden är nog att jag idag klarar av att höra det, om det är i negativ bemärkelse. Det klarade jag inte av för 8.5 år sen, det vill jag lova. Jag tror att jag är bättre på att hantera livets lite svårare gåtor och funderar inte längre lika mycket på hur framtiden ska se ut. Hade jag vetat för 15 år sen, när jag startade den här bloggen, att jag skulle sitta själv i en sketen lägenhet i Kumla i 33års ålder hade jag antagligen fått panik och gått till närmsta behandlingshem. Men jag är så otroligt glad och stolt över den jag är idag och vill inte ändra på något. Livet hadlar inte om prestationer som du ska få visa upp för andra. Livet handlar inte om att följa ett inrutat sätt att leva. Livet handlar om att njuta och ta in stunder som gör dig glad, får dig att skratta och vara i situaioner där du trivs. Livet har inte alltid sett ut så för mig sen den dagen på gräsmattan i stadsparken. Men jag känner så nu, i skrivandets stund, och det är jag glad för. Jag vill fortsätta att må såhär bra och jag tror att jag äntligen har hittat ett grundrecept för det. Nu gäller det bara att följa det och inte imporvisera för mycket.

5.

"Vilka tokigheter och härligheter har hänt sen du sist skrev ett inlägg här på bloggen då?"

" Jo, det ska jag tala om för dig. Här kommer några saker som jag har varit med om sen den 22e september 2013.

- Efter en utekväll på kåren, med Toga-tema, skulle Daniel  cykla hem. Kvällen hade bjudit på öl, shots, vin och skumpa. Därför blev det en vinglig tur hem. Vid ett tillfälle svängde cykelbanan svagt till vänster, det gjorde inte Daniel. Han klarade inte riktigt av att hålla sig på banan och for ut i gräset. Klädd i lakan och ett par karlsonger for han över styret och parkerade i häcken som låg parallellt med den svagt svängande cykelbanan. Han öppnade ögonen, konstaterade att han levde. Men till sin förvåning var allt vitt. Lakanet hade lossnat och virat sig runt huvudet. Hans röda karlsonger lyste starkt i månskenet och Daniel skyndade sig för att "klä på sig" och fortsätta mot sitt mål att komma till sängs.

- Jag flyttade ut till ett sommartorp och bodde där i 2,5 år. Vi hade ingen dusch, toalett och hade det allmänt kallt på vintern. Det var kul, lärorikt och spännande. 

- En gång gick jag upp till min chef, nervös och målinriktad, och talade om för honom att det kanske inte var så bra att uttrycka sig könsdiskriminerande mot sina anställda.

- Jag har slaktat 2 tuppar och flertalet höns.

- Jag har läst ut boken IT, av Stephen King. Den var bra

- Klarat av att springa milen under 40 minuter (39:51)

- Varit på testmottagningen för första gången. Jag satt i väntrummet och det slog mig 20 minuter innan att jag inte vet vem jag vill ska undersöka mig. Snoppen ska exponeras och här kan vi inte acceptera vem som helst. Ska det vara en kvinna eller en man? Ska det vara någon som är gammal eller ung? Ja, det var komplicerat. Men jag landande vid att en äldre kvinna vore nog bra. Ut kommer Greta(Hon hette nog inte så men hon såg verkligen ut att heta Greta), med krulligt grått hår och tar emot mig. Hon var den perfekta kandidaten för uppdraget som väntade. Här skulle mini-Daniel undersökas och det kändes helt okej att Greta gjorde det. Jag blev genast lugn och trygg. Fem meter innan vi når hennes rum säger Greta " Du, jag har en student med mig, är det okej att hon är med under besöket?". Snäll som jag är säger jag: Självklart. Där stog någon som antagligen hette Fanny, hur snygg som helst och i min ålder. "Skjut mig, tänkte jag".

- Sprang ett 10k-lopp och hittade en träningskompis under loppet.

- Skulle vandra med två vänner och sova i ett vindskydd. Vindskyddet var fullt av tyskar så vi sov på stranden istället. Det var kallt.

- Suttit med på en arbetsintervju där vi kallade fel person till intervjun. Hon hade samma ålder, hårfärg och namn som den som egentligen skulle varit på intervjun. Det var inte mitt fel.

- Cyklat från Örebro till Norrköping. Det var kul!

Jag har såklart varit med om massa andra saker. Vissa roliga, vissa tråkiga, vissa förkrossande och vissa kärleksfulla. Men det tar vi någon annan gång.

Det var sjukt roligt att få prata med dig igen, det har jag saknat. Vi ses, puss!