Bara några dagar tidigare hade kön sträckt sig enda till den bakre lågprishyllan full med oköpta julgransdekorationer. Nu kan det vara lätt att tro att detta berodde på kunder i snigeltakt, men så var det inte. Orsaken, som mannen i den rutiga skjortan hade fått uppleva, var att kassapersonalen hade blandat ihop pulvermos-rean med den på sidan fyra i reklambladet. Pulvermoset gick därför in som plåttermosar i den föråldrade datorn. Detta förstod inte Ulla Britta Inga-Pling i kassan som förvirrat viftade med den silvriga påsen och skrek åt sin butikchef att det var ett väldigt högt pris han hade satt på det gula pulvret. Butikschefen försökte tala om för den viftande tanten i kassan att det nog hade blivit fel på datorburken, och att hon manuellt fick ändra priset. Ullis talade snällt om för sin chef att här ska det inte fibblas med någon dator och att hon absolut inte var någon datahackers. Ulla Britta Inga-Pling (som förövrigt inte hette så, det var bara ett namn som mannen i den rutiga skjortan hade gett henne eftersom hon påminde om den där groteska människan i SVTs nya sattsning "Ring, gissa vem som är King, pling-pling) gav kunden i kassan alternativet att betala 250 spänn för att få käka mos med vad han nu ville ha till, eller gå hem och ta det som fanns i kylen. Den pulvermoslösa kunden tog sitt reklamblad och gick bestämt därifrån.
Den nu frustrerade mannen i den rutiga skjortan stod som nummer två i kön. Framför honom stod kiosk-Lennart. Kiosk-Lennart ägde ingen kiosk. Namnet hade han fått på grund av formen på sin mage, den lixom påminde lite om en kantig liten korv-kiosk. Det var märkligt, tyckte den frustrerade mannen i den rutiga skjortan, hur magen kunde forma sig på det där sättet. Ölmage hade han all förståelse för. Öl var ju gott, så det var inga konstigheter om människor utvecklade ett bowlingklot som hängde ovanför byxlinjen. Men att utveckla en kvadrat som flängde lite som den ville, det var märkligt. Han orkade sig inte ens på att tänka ut hur kostcirkeln såg ut för en sån som kiosk-Lennart. Antagligen friterade saker med extra ost.
Som nummer två i kön observerade den frustrerade mannen i den rutiga skjortan hur kiosk-Lennart försökte inhandla tre trisslotter. Ulla-Britta Inga-Pling frågade vilka lotter han ville ha. Kiosk-Lennart placerade ena handen i skägget och den andra på den högra kvadratiska sidan av magen. Han funderade en stund och sa sen " Den med V-v-v-v-v-v-inst t-t-t-tack". Ja just det, den stammande icke kioskägande Lennart hade också lite svårt med språket. Det var nog tur att han inte ägde en kiosk, tänkte den frustrerade mannen i skjortan, för det hade blivit ohyggligt svårt att fråga kunderna vilket pålägg de skulle ha på korven. Ordet ketchup innehåller lite för många krångliga konsonanter för att det skulle vara sunt för den lottsugna Lennart.
Pling-Ullis sa att här vet vi inte vilka lotter som ger vinst eller inte. Hur skulle det se ut? Vem i alla sina dar skulle betala för en nitlott. Det var ju konstigare än det där superdyra pulvermoset som hon hade sålt dagarna innan. Konstigt, hade Ullis tänkt, att det ska vara så dyrt med lite mos.
Kiosk-Lennart försökte svara tillbaka, men språksvårigheterna gjorde det omöjligt att förstå vad svaret bestod av. Istället försökte han med en rak huvudsats säga att, ge mig vilken skitlott som helst, kärringskap. Det var bara det att den lottlösa Lennart samtidigt hade tagit en klunk drickyoghurt och den gjorde sig nu sällskap tillsammans med hans bristande uttal. Ut som en fontän kom en blandning av MER! drickyogurt och några svordomar. Den frustrerade mannen i den rutiga skjortan kunde nu observera en kladdig fläck på hans ena bröstficka samtidigt som dreggel-Lennart gick lottlös från kassan med bestämda steg.
Den kladdiga, frustrerade mannan i den rutiga skjortan stod nu som nummer ett i kön. Äntligen var det dags för hans tur. Vad får det lov att vara, hade den tröga tanten i kassan sagt. Ja va fan tror du, tänkte mannen. Jag är här varenda jävla dag och köper samma sak. Hur svårt ska det vara att komma ihåg vad jag köper varje gång? Men istället för att ta ut sin ilska på den otroligt inkompetenta praktikant-liknande tant-fan som stod bakom det provisoriska coronaglaset samlade han alla sina krafter han hade kvar. Med en mjuk röst talade mannen om att han gärna ville ha en ettan-lös. Ulla Britta Inga-Pling talade om för honom att några sånna har dem bestämt inte kvar. Orkester-Oscar hade varit där timmarna innan och köpt upp hela lagret av den där ettan. Men hon förslog att Göteborgs-Rapé nog skulle kompletera den snussugna mannen. Och när han väl var här inne så kunde han också gå ned till klädavdelningnen om det nu var så svårt att besöka butiken med rena kläder. Va fan visste tant-praktikanten om snus egentligen? Här har den skitiga mannen i den rutiga skjortan köpt sin favorit-tobak i fyra år och så kommer något jävla blåsintrument och köper upp allt de har. Ja, den där Oscar skulle han nog ta ett snack med. Nä, någon Göteborgare tänkte han inte bli och det fick Ullis bestämt höra. Istället för att försöka förhandla med den kassa kassapersonalen gick den nu snuslösa mannen i den skitiga skjortan ut på parkeringen, hälsade på Kiosk-Lennart och åkte hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar