Saturday night fever give me strength

Veckan då lagge fyllde 20 år har varit jobbig. Själva veckan i sig med utbildning har inte varit överdriven. Vi har gjort ganska roliga saker när jag tänker efter. Det som har gjort dagarna sega och långa har varit den ständiga väntan på hemresedagen ála fredag. Det var nu tre veckor sen jag var hemma i Norrköping och längtan börjar bli oändlig. Den sista droppen föll verkligen när jag fick min biljett i handen och upptäckte till min förvåning att jag hade tåg hem från skitboden. Frustration och besvikelse uppstod genast och det tog inte många sekunder innan dom första tårarna började falla från mina ledsna ögon. Men ett väldigt uppskattat telefonsamtal från en viss Emelie gjorde att jag insåg att det inte var så farlig, och jag kommer ju faktiskt hem, heeeem, HEM! Jag längtar så oerhört mycket. Min helg må vara kort. Men det skiter jag i just nu. För nu behöver jag komma hem och känna lukten av ett civilt liv tillsammans med nära och kära. Det har varit alldeles för länge här uppe i bajsboden. På lördag ska jag ha sjukt kul.

bye

En Annorlunda 20:e Maj.

"Välkommen till vuxenvärlden" Ja, det var ett par väl valda ord av mor min när jag berättade för henne att min födelsedag inte riktigt såg ut som den brukade göra.
Den 20:e maj brukar se ut som så att jag blir väckt på morgonen, det kommer in ett par halvtaskiga sångfåglar för att gratta mig. Frukost på sängen samtidigt som packeten öppnas fort och förväntansfullt. Jag tror att det är många som känner igen sig. Men denna gång blev det inte riktigt så. Besvikelse, oförväntat eller rent av sagt en skitdag?
Morgonen började men att jag var den första som klev upp från min halvtaskiga säng, några enstaka sekunder efter det började Dahlberg mittemot mig ta ton för en mer än godkänd sång, en bra start på dagen med andra ord. Jag gick i vanlig ordning till matsalen för att få i mig frukost, där Jönsson överraskade mig med 2 presenter, riktigt uppskattande. Resten av dagen var ungefär som en vanlig bodendag. Telefonen ringde och burrade lika ofta som jag skiter, dvs ganska mycket. Det uppskattades :). Egentligen så bryr jag mig inte så mycket att jag var här uppe i staden som kallas Boden, en militärockuperad stad där hälften av alla farbröder jobbar inom försvaret. Huvudsaken är att jag har folk som bryr sig om mig och uppskattar mig för den jag är. Sen om födelsedagen är den man vill, ja det får man ta. Lördagen som kommer blir desto roligare. Längtar redan. Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag saknar alla i Norrköping. Nu har det nästan varit 3 veckor sedan jag fick komma hem och verkligen känna mig HEMMA. Så i helgen ska jag njuta, ha roligt och uppskatta att vara där solen alltid lyser, människorna jag älskar bor, och där min själ trivs som alldra bäst. Hej då!

Dahlberg, Lagge och den virtuella fyrkanten...

Lagge Rapporterar:
Imorgon, närmare bestämt 09:00 lördag den 17 Maj rycker andra insatspluton, första tropp in i bevakningscentralen på I 19, Boden. Något vi har längtat efter i ungefär lite mer än 100 dagar. Kommer det bli slappt, nervöst eller helt enkelt som en vanlig lumpen dag? Ja det får morgondagen avslöja. Är det en sak som är säkert så är det att morgondagens händelser kommer att ge intryck om hur resten av vår VPL kommer att vara.

Dahlberg Rapporterar:
För det första så är detta mitt första blogginlägg som Mr. Lagré har tvingat mig till att skriva. Jag ska göra mitt bästa.
Lite nervös inför morgondagen, känner att maskinen som skriver larmrapporter kommer bli min värsta fiende. Men det som inte dödar det härdar. Vad gör man som insatssoldat är nog den mest ställda fråga en skyddsvakt kan få och svaret på den frågan är nog att man sitter i en kur och stirrar in i en dataskärm och hoppas på att se en buse slanga lite bensin. Men man kan inte få allt man önskar. Nu har jag skrivit allt för mycket och hoppas ni som läser tycker att jag har gjort ett bra jobb :) Over And Out från Dahlberg, Lagge och den virtuella fyrkanten.

www.blogspot.com

Klockan slår spöktid om några minuter och här sitter man, lyssnandes på FF-musik i ett mörkt rum tillsammans med 10 sovandes pansarsoldater. Några av dem snarkar, några är lite tystare av sig. Ibland hör man någon som vänder på sig eller drar iväg en host på grund utav att det är irriterat i halsen, alltså bara mänskilg beting. Tar jag en titt utanför fönstret ser jag ett stort gult hus fullt av NBG-soldater, några av dem har inte gått o lagt sig än. Verkar som dem har sysslor att göra. Det är en ganska kall parkering som endast har några fordon på sin plats som utger det mesta av det som går in i mina ögonpupiller, inte så mycket att reflektera över. Ungefär så skulle man kunna förklara en sen Bodenkväll, inte mycket liv, inte mycket rörelse. Det är när man sitter framför den internetuppkopplande datorn och skriver in blogspot i sökfältet hjärnan börjar dra igång dom dammiga kugghjulen inuti skallen och funderingarna kommer fram. Vad ska jag göra härnäst? hur blir morgondagen? varför ser världen ut som den gör? kommer solen att explodera? Ja, den här gången känns sånt ganska irelevant. Jag läste föresten att musplattan på en laptop reagerar med den statiska elektrisiteten vi har i kroppen, och där efter fungerar när vi drar med fingret på den och står still när vi använder pennan, ganska coolt. Mycket finns det att lära sig. Kunskap som får oss människor att bli allmänutbildade, men kanske inte fyller mer syfte än att vi vinner över våra småsyskon på TP. Kul är det i alla fall med kunskap. Blindskriften uppfanns av en 15-årig blind kille, rätt fränt.

Men nu säger jag hej då och ska snart publicera detta inlägg som oftast inte fyller mer syfte än det till mig själv. But thats the hole point with it, see you, bye

May it be?

Varför ska det var så svårt att få som man vill? Alla andra har det ju som man själv vill ha det. Aldrig är det något som duger eller räcker till. Allt är ett rent helvete. Samtidigt är det inte det. Ingenting handlar om vad man har, äger eller vill ha. Det handlar om vad man uppskattar. Hur positiv man egentligen är till sin egna livsstil och dagsläge. För man kan ju inte gå hela livet och drömma efter det man hela tiden vill ha, hur bra mår man egentligen då? Jag är en rätt så positiv person, det tror jag nog mina nära och kära skulle hålla med mig om. Jag har insett att det negativa inte håller i längden. Man får helt enkelt nöja sig med det man har. Det finns inte tid för det som skulle kunna vara eller det som skulle vara så mycket bättre. Det är ganska konstigt att det finns så pass mycket människor som hela tiden bara vill ha och aldrig duger. Hela tiden gämför sig med andra och alltid är det något som fattas. Hur mycket lättare vore det inte att leva om alla människor tyckte likadant? jaja, det går ju också att grubbla över, och det har vi ju kommit fram till att det bara är tidskrävande och onödigt. Men jag måste nästan bryta min tunna röda linje. För att fantisera om hur det skulle vara eller önska och drömma är inte bara negativt. Det kan vara något bra, något som får oss att fatta beslut och uppmuntra. Ja det är svårt att fatta något fast beslut. Men en sak vet jag i alla fall, tänka, ja det är bra ;)

Gonatt