Jag går tillsammans med en människa från förr. Vi vandrar genom Bergslagsledens vackra leder. Omkring oss står gigantiska ekar och ett hav av barrträd. Genom den uppmärkta leden tar vi oss vidare kilometer efter kilometer. Den torra skogen gör sig ständigt påmind av knarret under kängan och doften som sticker i näsan. Vid några tillfällen ser vi även föregående vandrares avtryck i skogen. Toapapper under en buske, ett okladdigt chokladpapper och några avbrutna grenar. I en natur med så mycket stoff, utmärker sig dessa mänskliga ting som onaturliga och gråa.
Vid ett tillfälle når vi en höjd. Vid höjden möts vi av en äng. Ängen gör sig mäktig med sin otroliga mångfald. Vi ser naturen breda ut sig, bergskedjan stå precis bakom och himlen gör den sällskap precis ovanför. Det skulle kunna vara ett vykort. Efter en stund av tystnad säger människan från förr:
"Alltså wow. Här skulle jag kunna stå hela dagen och titta. Känslorna som uppstår i min kropp när jag ser detta är helt magiska. Jag blir glad i hela kroppen och har svårt att ta in allt. Visst är det vackert?"
Jag tänker för mig själv en stund. Ja det är vackert, det ser jag ju. Rent objektivt är det ju inte svårt att förstå att det är fint. Men det där med att få en känsla i kroppen av utsikten, vad menar hon då? Vad är det du känner? Jag förstår inte riktigt men vill inte fråga med risk att förstöra den fina stunden.
"Ja det är helt sjukt fint, typ det finaste jag har sett", svarar jag.
Jag tänker inte så mycket mer på den stunden. Under åren med människan från förr uppstår samma situation. Då är ängen utbytt mot fjäll, sjöar eller andra vandringsleder. Jag slås av samma funderingar vid samtliga tillfällen. Hur kan du känna så mycket med naturen? Varför blir du känslosam? Varför blir inte jag det? Jag vill också känna så. Jag älskar natur, fjäll, vatten och den svenska skogen.
Jag går tillsammans med en människa från nu. Vi promenerar genom stadens parkområden. Omkring oss faller de gula löven som regn på marken. Vi vandrar på de välplanerade stigarna. Under promenaden gör sig civilisationen påmind. Barnsvagnspar möter oss och på parkbänken sitter ett äldre par och njuter av stunden. Vid ett tillfälle kommer vi till ett vattendrag. Vi står där en stund och efter en kort tystnad säger människan från nu:
"Alltså när jag ser något sånt här fint så känner jag det i hela kroppen. Det är som att min kropp reagerar på allt fint som finns runt omkring".
Jag tänker för mig själv en stund. Vänta nu, du också? Det här känner jag igen. Är jag den enda som inte kan känna såhär av en vacker natur? Denna gång vågar jag dock säga vad jag känner:
"Alltså, det är jättefint. Men jag känner nog inte samma sak som du gör av det. Men jag avundas dig som kan ta till dig av utsikten på det sättet."
Väl hemma i min ensamhet funderar jag mycket på det som båda människorna har berättat för mig. Deras sätt att, på ett känslomässigt plan, ta till sig av sinnesuttryck gör mig avundsjuk och lite ledsen. Jag älskar också naturen och dess fina mönster och strukturer. Varför kan inte jag känna som dem? Jag funderar på om jag någon gång har känt så kring något annat än en annan människa. Då slår det mig:
Jag springer med mig själv. Terrängen varierar från asfalterade sidogator till öppna naturområden. Skogen är även den en del av löpturen. Efter 20 kilometer svänger jag in på en avstickande grusväg. Omkring mig möts jag av hollonbuskar, hängande träd och ett grått elskåp. Känslan som uppstår av den mediokra omgivningen blir lätt överdriven. Hela min kropp fylls av glädje. Jag tänker på hur fint det är att naturen får växa tillsammans med människans utveckling. Jag tittar på omgivningen omkring mig och känslorna som uppstår i min kropp är helt magiska. Jag skrattar för mig själv och fäller några tårar av få uppleva en känslomässig stund med mig själv.
Jag kan också uppleva det där som människorna från förr och nu upplever. Receptet ser bara lite annorlunda ut. När jag är ute i löpspåret eller sitter på min landsvägscykel uppskattar jag min omgivning på ett känslomässigt plan. När min puls har varit förhöjd under en längre period klarar jag av att titta ut och uppskatta det fina vi har omkring oss. Det ska jag aldrig glömma bort.
En gång är jag ute och vandrar med två människor från alltid. De förbereder sig genom att packa lätt för den 15 kilometer långa färd som väntar. Jag packar min ryggsäck med överdrivet tunga saker. Jag fyller den med extra vatten. Med 25 kilo på ryggen skrattar de två människorna åt mig. Jag flinar och säger att jag gärna vill ha ett träningspass av det hela. Men det jag inte säger är att jag vill uppleva naturen såsom det gör mig glad. Jag följer mitt recept för att ta till mig av naturens fina vykort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar