Känner jag mig ensam?

I en liten stund av denna tysta och stilla dag fick jag känslan av att jag var ensam. Dumheter! Det är var jag har att säga till det. Jag har ju allt man kan önska sig när det kommer till nära och kära. Det finns ju inte en chans att jag, kände mig lite lämnad och ensam. Fast efter lite eftertanke så börja jag rulla igång det där kugghjulet som alltid får mig på dåliga tankar, vad händer om 3 år. Kommer jag då ha kontakt med någon av de själar som jag idag älskar så mycket?

Även om mitt ensama år uppe i Umeå var en total loss så har jag då aldrig kännt mig utanför på något sett. Hur känner jag mig då ensam? Antar att alla individer gör det någon gång. Jag återkommer nog till den där läskiga känslan av det jobbiga ordet "framtiden". Varje gång jag stöter på onda känslor i min kropp refereras det ordet fram, varje gång. Jag måste verkligen ta tag i mig själv och leva för dagen, och inte oroa mig om vad som ska hända imorgon.

Jag tror nog det var tanken av att mina närmsta inte kommer finnas i mitt liv om några år. Men hell, jag är inte där än, jag lever i nuet, och idag står dom mig närmare än någon annan gång. Så jag får passa på att ta vara på det jag har just nu. Orka bry sig vad som händer nästa år lixom, det är så gamla Lagge ;) bye!