Jag började springa

 Prolog

Den andra Januari 2023 loggade jag ett sju kilometer långt pass på Strava. Tempot låg strax över 5 minuter per kilometer. Jag kommer inte någonting om det passet utöver statistiken, som jag kan läsa mig till. Men jag vet att jag där och då bestämde mig för att på allvar börja med löpning. Inte bara det att löpning skulle vara min primära motionsaktivitet, utan att löpning skulle prägla större delen av mitt liv. Jag bestämde mig där och då att jag ville bli en löpare, på riktigt. Jag började mitt första löpår.

Så hur gick det? Ja, två år senare kan jag nog med säkerhet säga att jag har blivit, enligt mina mått, en 

riktig löpare. Men egentligen började det inte där och då, andra Januari 2023. Jag har försökt förut.

1.

Sommaren 2021 tog livet en ny vändning och det blev tydligt att jag behövde något att fokusera på. Fokusområdet blev löpning och en hel del landsvägscykel. Oj vad jag tränade. Jag gick från nästan noll kilometer i veckan till att springa 30-40 kilometer samt någon vända på cykeln. Och det gick ju så bra i början. Nästan varje löppas bestod av snabb löpning i tröskelfart(ett begrepp som jag inte viste vad det var vid den tiden). Det sattes ett nytt PB varannan vecka och löpningen gick verkligen som på räls. Hösten 2021 deltog jag i Åstadsloppet 10k och sprang på tiden 40:37, men enligt min klocka på armen hade jag nått drömtiden "sub-40". Under loppet började jag prata med en kille som uppenbarligen var på samma nivå som mig själv, då vi sprang bredvid varnadra i mål. Den killen har jag nu tränat med i två års tid. 

Träningen som hade gått så bra under sommar och höst såg sitt första mörker i takt med att vinterperioden började. En kall dag i november ville inte längre mitt högra ben fungera som det ska. Det visade sig att det nog inte var så bra att köra varje pass som att det vore ett PB-försök. Det var inte så smart att gå från 0 till 100 på så kort tid. Att dessutom strunta i att äta ordentligt efter tuffa pass resulterade inte bara i en ohälsosam viktnedgång. Det resulterade dessvärre i överansträngning, en ledsen muskel och nerver som bråkde i ryggen. Jag sökte snabbt vård, men fick inte den hjälpen jag hade önskat. Det blev så toktigt, att jag under nästkommande år, 2022, inte sprang mer än några mil. 

I november 2022 fick jag den hjälpen jag behövde. I slutet av året kunde jag springa igen, som vanligt. Denna gång skulle jag göra det rätt. Och rätt har det blivit. Den andra Januari 2023 bestämde jag mig inte bara för att börja på riktigt, utan även rätt. 

2.

Efter "Göteborgsvarvet Digitalt" (Oset)

 Jag har testat flera metoder för att ge kroppen och   hjärnan de signalsubstanser som gör att vi känner glädje.   Men jag har nog inte hittat något som gör det så bra som   löpning. Det slår nikotin och alkohol utan att det ens är   nära. Så pass att jag inte nyttjar ovanstående medel   längre. 

 Året 2023 började med en satsning mot mitt första maraton. Den 3 Juni skulle jag springa i Stockholm, tillsammans med killen som hade börjat prata med mig i mitt debutlopp nästan 15 månader tidigare. Träningen inför den skräckinjagande distanen kunde inte börja sämre. Dagen efter ett ganska schysst tröskelpass på 10k så insjuknade jag i säsongsinfluensan. Med feber i 7 dagar och 110 i "vilopuls" fick jag börja på ruta ett i mars. Det gav dessvärre negativa resultat på hela träningshalvåret. Men jag kämpde mig igenom sessionerna och träningsveckorna gick bättre och bättre. I april sprang jag "Startmilen 10k" på 44:30 och "Örebro AIK Halvmaraton" på 1:39:00. 

3.

Jag försökte värma upp, det gick sådär. Pulsslagen var de samma som under ett hårdare pass. Vädret var varmt och soligt. Jag och kompisen försökte kombinera enklare strides med att hitta passade ställen att kissa. Nervositeten slog både på hjärtat och på blåsan. Dagen hade kommit. Nu var det bara 15 minuter kvar innan jag skulle springa Stockholm Maraton. För första gången i mitt liv skulle jag springa längre än 30 kilometer. En distans som jag hade drömt om i många år.

    Pang, där gick starten. Jag tappade bort kompisen direkt. Det var trångt och mäniskor överallt, men jag hittade någon slags rytm. Jag passerade 21,1k och halva distansen kändes som uppvärmning. Någonstans efter 28-30k kom det som så många pratar om, maran börjar på riktigt. Jag hade underskattat träning av energi och fick vid den här gränsen ont i magen av mina nyinköpta gels. Jag fick inte längre i mig något vatten eller någon näring. Efter att klockan visade 40 kilometer fick jag stanna för första gången. Då ville inte högra vaden längre. Men efter lite stretch och vilja kämpade jag mig vidare. Efter att ha stannat med ungeför 700m kvar kom jag äntligen in på stadion och i mål. Men vart var känslan av eufori? Kommer den kanske senare? Jag var mest glad att det var över. Det var inte det jag hade tänkt i mitt huvud. Men nu var det över. Kan jag få min revansch någon gång?