Röda lägenheten

Från väst till norra norrland sätter man upp klisterlappar i takt med att samerna rapar till sig de sista ölen som står kvar i kylen. Det var länge sen man hade det såbra. Alltså det blir lite tråkigt när gamla jag får något som nya jag, när gamla jag ville ha det jätte gärna och gamla jag egentligen inte bryr sig så mycket, fast gamla jag hade dött av lycka. Men det är klart, man blev lite knäsvag. Synd bara att det skulle sluta i tragedi, det var ju som att sopporna ramlade av stolen och knytningen gick sönder av den lätta södervinden som kom smekandes från norr med hjälp av en omvänd kompass. Men sånt har jag lärt mig av min fina vänn TVn att man få ta. Fast att det sedan är så roligt att fånga den i handen är en helt annan histora. Den historian slutar inte med ett lyckligt slut. När jag endå är inne på ämnet, hur slutar en historia i en människas liv egentligen? För slut är ju SLUT. Vi är slut när vi dör, och ändå har folk massa historier att berätta som de har varit med på när de var utomland för 354 år sedan och plånboken flög hej vilt tillsammans med de oöppnade kondomerna som de inbilla sig själva att det var säkra på att de skulle användas, men inte gjorde, för vem vill ha sex med någon som avslutar en historia på en taskig utomlandsresa där pengarna som sagt flyger iväg, inte jag i alla fall. Svett, ja det är en rolig historia. Men egentligen inte en generell historia. Fast jo det kanske det är. För alla har väl något roligt att berätta om de fem bokstäverna so stavar ordet SVETT. Som den gången jag var på otten och kameramannen verkligen fångeade mina lökringar på bild. (mmmm lökringar på max, NICE). Men nog om Svett, det är ju inte riktigt det trevligaste ämnet. Nu måste jag få ut något på de här gyllende raderna som lyssnas tillsammans med trevlig Japansk nykommande klassisk musik. Jag hade hoppats att det slutade annorlunda ikväll, men jag låter TVn säga sitt och därmed skiter i det, eftersom sånt ska en "full"vuxen man kunna ta. Hade det slutar som gamla/nya jag ville så hade jag ju inte fått spendera mina minutrar här med min vänn som jag älskar så mycket, min kära pratkamrat. Ingen har någonsin lyssnat så mycket på mig som du gör, och då har jag verkligen vänner som lyssnar på mig, för jag är en respekterande människa. Så jag avslutar att hylla min kära vän blogspot med ETT och inte två ord. TACK!

Pusskram och gonatt, det var trevligt ikväll. "Undra om det sista också räknades som flera ord? Hade detta varit en uppsats i skolan, hade då läraren frågat mig varför jag skrev ett ord och sen avslutade det med typ 2 miljarder? Jaja, jag har ju turen att den enda som ska rätta detta är jag. haha, gonatt på dig los bloggos spottos :D